Det har gått tre veckor sedan kamp. Det gick vägen och jag tog mig relativt hel i mål. Men det var tufft nästan jämnt. 42 km, dryga 2 700 m stigning. Sällan plant. Bitvis brant. Ordentligt brant. Jag hade i förväg tittat lite på snittlutning för vissa segment av banan och visste att det skulle vara många och långa uppförslut. Bl.a ett snitt på nära 14 % de första 7,8 km och ett snitt på dryga 17 % den sista långa uppförsbacken mellan km 33 och 36,5 km. Jag hade däremot inte tänkt på att det i vissa partier av uppförsbackarna skulle vara betydligt brantare än så. Såväl de sista 500 m upp till högsta punkten (2653 möh efter knappa 14 km) som de sista 900 m av sista backen (efter ca 36 km) snittade på knappa 30 %. Där var det serpentingång som gällde.

Förberedelserna den sista tiden inför loppet gick bra och enligt plan. Vi reste ner till Schweiz och Davos tre dagar före loppet. Två dagar före lopp tog vi bergbanan till Jakobshorn och promenerade därifrån knappa 2 h till Sertig Dörfli. Nästan bara nerför. Jag med dotter Annie i bärstol på ryggen. En promenad som gav ordentlig träningsvärk i vaderna. Väl i Sertig Dörfli visade det sig at det lokala gasthofet inte serverade gulaschsoppa. Någon weissbier blev det inte heller. Ridå. Dagen före lopp tog vi återigen bergbanan. Nu upp till Weissfluh med sina ståtliga 2 843 möh. Där serverades gulashsoppa. Om kvällen deltog jag i en traillöparworkshop arrangerad av Salomon. Instruktörer var superstars som bland andra svenskorna Ida Nilsson och Mimmi Kotka. En intressant och lärorik tillställning där vi fick instruktioner och tips i löpning (och gång) uppförs, nerförs och med stavar. Loppdagen var solig och varm och spenderades genom att underhålla dotter och söka skugga så gott det gick i väntan på att frun skulle komma i mål efter sitt 22 km lopp. Därefter lite vila, energiintag och buss till starten.

Start kl 21.30 i Lenzerheide. Den soliga dagen hade nu övergått i dunkelt mörker. Stämningen var lugn, avslappnad och förväntansfull inför start. Hetsiga deltagare på valfritt stadslöparalopp har lite att lära härifrån. Med två minuter kvar var det inte någon som stod längst fram vid startlinjen. Med en halvminut kvar lyckades startpersonalen få fram några stycken längst fram. Lugnt och fint. Ingen hets där de som tänkt promenera prompt skall stå längst fram i startledet. Direkt från start väntade en stigning på knappa 8km. Ganska snart efter start började vi passera några av nattens verkliga hjältar. De som 41,5 h före oss startat en dryg 21 mil lång Irontrail. L43 som loppet jag sprang heter var de sista 4,2 milen av deras bana. Så när precis hade startat så var dom ändå nära mål.  

Min plan inför start var att gå i alla uppförsbackar. Då det var ett långt lopp och löpning uppförs inte är min starkaste sida så var tanken att försöka spara på musklerna så långt det gick. Från start till passering 1,5 km sprang jag men därefter blev det merpart promenad de första 8 km. Jag försökte använda lite olika gångtekniker och sprang även kortare stycken. Allt för variationen och för att försöka blanda in fler muskler.  Denna del av banan innehöll inga direkt branta partier men det var segt uppför och nästan helt avsaknad av platt eller nerförs. Många av mina medtävlande använde sig av stavar i uppförsbackarna. Något jag tror var till en fördel. Särskilt i de lite brantare partierna och för att kunna lägga lite av kraften från överkroppen. På så sätt spara benen något. Dessutom hade man kanske kunnat köra lite elghufs för att öka variationen ytterligare.

Efter passering 8km väntade ett parti med nedförsbacke där jag plockade några placeringar. En kort uppförsbacke senare nåddes första energistationen efter ca 10 km. Känslan här var att läget var under kontroll. Ytterligare nedförsbacke i ca två km före det att en tre km lång backe med snittlutning på ca 14 % upp till banans högsta punkt väntade. Weisshorn. Bara namnet gör ju att man blir sugen på weissbier. Sista biten upp till toppen var ordentligt brant. Inte klätterbrant men nära 30 % snittlutning. Jag är en dålig uppförslöpare och tappade några platser. Men jag tyckte ändå att jag fick in en bra rytm och tuggade på uppför. Steg för steg. Här märktes det att låren fått kämpa en del så långt.

Efter högsta punkten väntade den längsta ihållande nedförsbacken på knappa milen med snittlutning om ca 11 %. Först ovan trädgränsen på tekniska stigar men ju mer vi närmade oss energistation två i Arosa (ca 22 km in i loppet) desto större blev stigarna och mot slutet blev det en del asfalts löpning. Jag var tillsammans med två medtävlare vid högsta punkten men lämnade dessa bakom mig ganska direkt i nedförslöpningen och såg därefter inte någon som sprang L43 de närmaste 15 km. Med några kilometer kvar till Arosa påbörjades min enda, men långa, energisvacka under loppet. Fram till energistation tre efter ca 30 km krävdes det frekvent påfyllning av dryck och energi för att hålla nivån under kontroll. Den mentala förmågan sattes på prov. Kilometrarna och tiden kändes i såväl ben som lår.

Vid energistation tre fick jag bland annat ett glas buljong och jag tror det var den som tog mig ur energisvackan. Därefter hade jag inga större problem med energin. Men det var varmt under natten, trots lätt duggregn första delarna av loppet. Sista halvan av loppet fyllde jag på min flaska i alpbäckar vid flera tillfällen.

Efter 30 km väntade ett avsnitt med flackare uppförsbacke innan en två km lång och relativt teknisk nedförsbacke tog vid. Återigen plockade jag några platser i nedförslöpningen och fick dessutom rygg på en schweizisk herre med god nedförslöparteknik. Sedan började den. Den sista långa uppförsbacken. 6 km med en snittlutning på ca 13 %. Först relativt flackt och på väg, därefter en bit nästan platt på ängsmark. Det fanns helt klart partier som jag kunnat springa här men då min schweiziske kollega valde att gå så gjorde jag det också. Jag hade trots allt tagit mig fram i princip ensam i natten drygt en och en halv mil så lite sällskap kändes skönt även om vi inte konverserade speciellt många ord. Därefter tog backen från helvetet vid. En kilometer konstant brant uppförsbacke med snittlutning på 30 %. Låren var ordentligt trötta men jag lyckades återigen hitta ett relativt fint flyt. Steg för steg, den ena foten framför den andra. Det mentala underlättades av att jag hela tiden märkte att jag drog ifrån schweizaren. Så såg jag då tillslut krönet på backen. Känslan var underbar. Lite påfyllning vid energistation fyra (36,5 km) före det att loppets höjdpunkt tog vid. 6 km nedförsbacke. Första halvan på vandringsstigar och andra halvan på grusade stigar. Mycket teknik och serpentiner. Men kroppen var trött så någon mästerfart blev det inte. Sista knappa kilometern på asfalt in i Davos med ett fåtal tappra kroggäster som publik. Känslan var skön och jag kostade på mig ett försök till spurt när jag kom in på friidrottsarenan där målet var beläget. Nöjd i mål på 6h och 28 min, det i särklass långsammaste lopp jag sprungit. Klockan var då 04. 3,5 h senare ringde väckarklockan och det var dags att packa ihop för att hinna med tåget mot den italienska rivieran.

Sammanfattningsvis så tyckte jag det var roligt där i den schweiziska alpnatten. Fridfullt, lite mystiskt, mycket äventyr och kamp. Kamp mot branta backar, trötta lår, negativa tankar, tiden. Jag är fullt nöjd med insatsen som förutom måluppfyllnad ”ett kul äventyr” resulterade i en 13e plats, 1h och 27 min efter segraren. Jag kan absolut tänka mig att resa tillbaka och göra om samma äventyr något annat år. Men det är inget lopp för dem som vill ha stämning iform av mycket publik och många medtävlande. Förutom en del publik efter starten i Lenzerheide var det inte mycket att tala om förutom ett tiotal nattsuddare strax före målet i Davos. Fältet spreds snabbt ut så någon utbredd social samvaro var det inte heller. Arrangemanget var enkelt och de olika energistationerna var inte bemannade mer än med ett par personer. Vid mål var det 4-5 tappra funktionärer. Men jag trivs bra med mina egna demoner så mig passade det fint.

Ytterligare en vecka med säsongsrekord i antal tränade minuter. Tredje veckan på raken. Denna gång två minuter fler än föregående vecka. Dessutom inget fusk med cykel eller annat. Enbart ren o skär löpning i totalt nära sju timmar. Veckan inleddes med två vilodagar. Det var välbehövligt för en kropp som var sliten efter mycket jobb och fysisk aktivitet.

Jag har sedan använt samma ort till förberedelse camp inför bergsmaran i Schweiz som Kamraterna från Göteborg använde inför höstsäsongen av Allsvenskan. Smögen. Bara att hoppas på att resultatutvecklingen blir något bättre för min del. Smögen i sig är inte något höjdarställe om man vill idka variationsrik löpning. Men i närheten finns troligtvis oändligt med fin natur att träna i.

Onsdag distanspass från Kungshamn 104 minuter. En fin runda på varierat underlag och mycket fin utsikt. Torsdag vila. Jag var sliten efter onsdagens träning och därpå cirka två timmar vandring med dotter på ryggen i bärstol. Viss tjockhet i halsen kändes också av varvid säkerhet prioriterades före osäkerhet.

Fredag 10 km backdistans. Pinsamt nog på löpband. Jag är ingen förespråkare av inomhusträning någon tid på året. Särskilt inte på sommaren och detta var med marginal personligt rekord i uthållighet på löpband eller annan form av konditionsmaskin. Anledningen till att det blev löpband var att backarna är längre där. Oändliga om man så vill. Nu körde jag alltså 10 km. Konstant uppförsbacke. Km 1-2 med 7,5 % lutning, km 3-4 med 10 % lutning, km 5-6 med 12,5 % lutning och km 7-10 med 15 % lutning vilket var vad bandet hade att erbjuda i maxlutning. Det var mer psykiskt än fysiskt jobbigt. Och då var det ändå ganska jobbigt fysiskt. Tempot var inte vrålhögt utan ett snitt på 8min/km. Total träningsdos för dagen inkluderat uppvärmning knappa 110min.

Lördag 5*4min intervall med 1 min vila. Första och sista intervallen grusväg o lite asfalt. Intervall 2-4 på berghällar mestadels uppförs.

Söndag åter i Lindome och distanspass med extra backar i sköna Bunketorp. Det slår mig varje gång hur fina slingorna från Bunketorp är. En ynnest till hemmaplan. Tid dryga 2,5 h. Därefter värker det sådär lite småskönt i de flesta av benens muskler. Vaderna har varit stela efter löpbandsnötandet men i övrigt har det känts helt ok veckans sista tre dagar. Nu är det tid för att slicka sår, kompensera och samla överskott. Förberedelserna inför kommande helgs äventyr är i allt väsentligt gjorda. Jag hoppas det skall ge en stor dos kompensation de närmaste dagarna.

För att förbereda mig så gott som möjligt har jag under veckan i största mån använt den utrustning jag tänkt använda på loppet. Skor, shorts, tröja och även ryggsäck och pannlampa på långpassen. Det jag känner mig minst förberedd inför är att loppet avgörs på natten. Vid en tidpunkt jag normalt sover. Jag springer normalt någon nattorientering per år och inte helt sällan har jag då haft problem med magen. Det gäller väl att tänka sig för vad gäller födointag dagarna före lopp för att göra det så skonsamt som möjligt för magen. I övrigt känner jag mig hyfsat väl förberedd nu. Backarna kommer givetvis vara längre och brantare än jag tränat på men där är det ju bara att promenera när det behövs. Jag räknar med mycket promenad och mycket kamp. Jag glädjer mig.

En vecka som inte alls följde plan har avslutats. I avsaknad av bil under veckan fick det i huvudsak bli cykeln som transporterade mig till och från jobbet. Fem resor på cirka 45 minuter blev det varav i vart fall tre med så hög insats som jag förmådde. Om det ger något av värde för löpformen är oklart men det är i vart fall rörelse. Jag är ingen cyklist och har inga cyklistambitioner men försöker få cykelturerna till pass som retar benen med tyngre motstånd framför hög kadens.

Mycket och intensivt jobb fram till sena kvällar har det också blivit. Måndag till torsdag spenderades i princip på jobbet, cykeln och i sängen. Tillslut känns det i vart fall som att jag är klar med jobb för denna säsong och semestern kan ta vid. För första gången på tre år dessutom i tid.

Helgen har spenderats i Ullared med bland annat Hallands 3-dagarsarrangemang. Träningsmässigt har jag fått till ett långpass löpning på 1h 50 min och en start i Öppen Motion 9 med orienteringstid på 65 minuter. Långpasset med en seg och trött kropp. Orienteringslöpandet med en något bättre känsla även om jag blev trött mot slutet. Kanske har cyklandet aktiverat och retat musklerna något i vart fall. Mängdmässigt, inkluderat cykelnötande, summerar jag ihop en bra vecka. Närapå sju timmar är flest timmar sedan första veckan av mars. En timme och femton minuter mer än föregående rekordvecka.

Med knappa två veckor kvar till bergsmaraton skall jag försöka återgå till planen jag stakade ut inför denna vecka. Det är framförallt backlöpningen som i viss mån prioriterats bort under veckan. Och backlöpning bör det övas på.

Det blev nytt mängdrekord för träningssäsongen 2017/2018 denna vecka. Säsongen som påbörjades 1 april. En bra träningsvecka. Eller i vart fall avslutning på veckan. Efter träningsfria dagar måndag till onsdag landade sedan torsdag till söndag in med dryga 5 h 30 min. Det med en kropp som snabbt blev sliten muskulärt men ändå funkade fint in i mål.

Träningsveckan påbörjades alltså i torsdags. Då med ett kombopass fokus benstyrka. 2*5min intervall mestadels uppförs, 10 min spänst/styrka i backe, 3 sprintlopp i backe a ca 20sek, 10 min styrka helkropp. Första styrkebetonade passet sedan början av mars vilket märktes. Svaga muskler som blev rejält slitna.

Fredag 49 min löpning med barnvagn. Torsdagens styrka var klart märkbar muskulärt. Seg och sliten. Gungpausen efter ca 35 minuters löpning var efterlängtad. Cirka 2 minuter sämre på rundan än vad jag sprungit som bäst med vagn.

Lördag 120 min distanslöpning på spåren från Bunketorp. Fantastiskt fina Bunketorp. Riktigt fin terräng och fint kuperade spår. Kändes ganska bra hela passet men var sliten i uppförsbackarna.

Söndagen bjöd på en oplanerad hemlängtan från Slottskogen via fina småstigar i Ängårdsbergen och Bohusleden efter passering Mölndal. 110 minuter. Helgen avslutades alltså med en back to back som dem säger. En oplanerad men behövlig sådan.

Det känns bra att ha klarat av de senaste dagarnas träningsdos utan att musklerna klagade mer än de gjorde. Visst var jag sliten särskilt i uppförsbackarna på de båda distanspassen men jag klarade ändå att genomföra dem med en god känsla. Efter styrkan i torsdags trodde jag inte att det skulle bli någon mer träning av nytta under veckan. Kroppen kändes förstörd. Så förhoppningsvis är detta ett tecken på att återhämtningen fungerar. Bra så.

Nu har jag lagt ett träningsprogram för de sista tjugo dagarna inför äventyret i Schweiz. Ett ganska ambitiöst sådant. Det gäller dock att känna av noggrant så jag inte blir allt för sliten och riskerar åka på någon skada. Det är trots allt ingen topptrimkropp jag har att spela med. Överskott och kompensation är viktigt. Förhoppningen är att jag skall hinna med det jag behöver göra på jobbet under kommande vecka och att det därefter väntar semester. Jobb är nästintill synonymt med träningsvila såhär års. Veckan kommer alltså med stor sannolikhet att inledas med vila även denna gång.

Insatsen från undertecknat kan inte betygsättas på annat sätt än bedrövligt. Det var kasst tekniskt, fysiskt och mentalt. Man skulle ju kunna hoppas att veteranstatus automatiskt ger någon form av trygghet, rutin och erfarenhet i det här med orienteringslöpning. Men icke. Jag har varit ganska positivt inställd till formutvecklingen de senaste veckorna. Det verkar vara en grov felbedömning.

Om vi tar det från början. Jag började i söndags känna att halsen inte riktigt var så frisk som den bör. Det blev något värre i början av veckan för att sedan avta. Träningsledigt måndag till onsdag enligt plan. Mycket arbete under samma period. Även det enligt plan. Tog därefter en oplanerad träningsledig dag i torsdags. Fredag löp med vagn 48 min och lördag löp 38 min inkluderat 1*4min och 4*2min intervaller på motionsspåren i Kosta. Det kändes väl inte helt perfekt på fredagen och lördagens träning men bedömningen var ändå att förkylningen inte längre var akut.

Så Tjoget. Sträcka 8. 8km nattorientering. Jag startade tillsammans med tre snabba grabbar och lät dem glida iväg redan påväg till kontroll ett. Ett mindre misstag på första kontrollen och ett något större misstag på kontroll nummer två. Redan här var de negativa tankarna dominanta. Dem tankarna släppte inte något mer. Har inte släppt ännu. Resten av banan blev en ren pina där det kändes som att jag gick mer än jag sprang. Det gjorde jag naturligtvis inte. Och att jag gjorde misstag på varenda kontroll. Det gjorde jag givetvis inte det heller, men inte långt därifrån.

Kapaciteten är låg. Lägre än jag hoppats på. Det får bli kapacitetsbygge som får träningsfokus den närmsta tiden. Kapacitetsbygge och uppförsvana. Om mindre än fyra veckor startar jag på ett bergsmaraton i Schweiz. 42,8 km, 2 710 höjdmeter, toppnotering på dryga 2 600 möh. Nattlöpning. Det blir ett äventyr. Ett äventyr som skall vara just ett äventyr. Utan fokus på prestation. Jag glädjer mig.

Tre veckor sedan senaste inlägget. På tre veckor händer mycket. Träningsmässigt enligt följande.

6/6 Cykel till och från jobbet ca 45 min per resa.

8/6 Löpning med barnvagn 47 min. Givetvis med en gungpaus.

10/6 Orientering 2 h. Naturpasset Bunketorp.

11/6 Rullskidor 59 min.

16/6 Löpning med barnvagn 33 min. Givetvis med gungpaus.

17/6 Löpning 3h 38min. Bunketorp All-in 37 km.

18/6 Cykel till jobbet 49 min.

19/6 Cykel hem från jobbet 48 min.

23/6 Rullskidor 58 min.

24/6 Orientering Partille 1 h 40 min. På vårens tiomilakarta med bröderna Antonsson och Olle W. Gräset har växt lite sedan tiomilahelgen i slutet av april. Men fortsatt propagandaterräng. Distans i den obanade terränglådan. Perfekt för att bygga kapacitet och styrka för bål och ben. Det borde alla träna regelbundet. Även asfaltsälskarna.

25/6 Testlöp 20min. Resultat 4,70 km. 50 m sämre än personbästa på denna sträckning. I förhållande till ungefär motsvarande tid förra året kom jag ca 250 m lägre denna gång. Men för att vara guldnöjd krävs sub 4 min per km. Dit är det en bit kvar. Jag har kört 20 min-test några gånger det senaste året. Vid tre tillfällen med samma start och tänkta bansträckning som idag, originalsträckningen. En småkuperad sträcka mestadels asfalt och grusväg. Förutsättningen är att ta sig så långt som möjligt på 20 min, ligga strax under nivån för mjölksyra och inte titta på klockan förens jag uppskattar att det är 2-3 min kvar. Därefter fri fart.

Tre veckor med en för mig god träningsdos inom intervallet 4h 30 min och 5h 20 min per vecka. Motivationen finns där fortsatt. Motivation att bygga kapacitet till stundande Vasalopp. Känslan vid träning har under hela perioden varit ganska seg. Undantaget mitt första genomförande av Bunketorp All-in. Ett trevligt pass med vad väl av kännarna (och lustigkurrarna?) kallas LSD. Där kändes det ganska bra passet igenom trots att det med marginal var det längsta löppasset på ett drygt år. Träningen i juni har genomförts med mer regelbundenhet och kvantitet jämfört de senaste åren. Det har jag mycket föräldraledigheten att tacka för. Jag skall vara föräldraledig två dagar i veckan och även om det långt ifrån alltid har blivit två dagar per vecka så har det oftast blivit åtminstone en dag ledigt från jobb. Jobbmässigt är denna tid på jobbet den mest intensiva så arbetsdagarna blir ofta långa och när jag kommer hem är kraft till träning liten. Många är de senaste årens veckor i juni då jag bara tränar på helgerna. Något bättre har det blivit med vardagsträning i år och jag känner också att kapaciteten är något högre och allmänpiggheten något bättre än vanligt såhär års.

Träningen har flutit på relativt bra de senaste veckorna. I vart fall motivationsmässigt. Kroppen däremot har mest känts sliten och trött. Något hastigt bestämde jag mig några dagar före Göteborgsvarvet att ställa mig till start. Som träning. Jag planerade ändå ett långpass den dagen så när jag fick möjlighet att ta över en skadad kollegas nummerlapp tänkte jag att jag lika gärna kunde ta del av folkfesten under långpasset Med en behaglig känsla genom hela loppet tog jag mig runt på nytt halvmarapers med ca 3 minuter. Det förra rekordet sattes på första halvan av Helsingborg Marathon 2015. Klart bättre tid än jag förväntade mig. Dagen efter Varvet sprang jag till mig en delad silverplats på sprint-dm i orientering. I veteranklass givetvis. Ett till stora delar bra lopp men där kroppen var orapp efter asfaltskilometrarna dagen före. Guldet gav jag bort genom riktigt klantig kartläsning på väg till nästsista kontrollen. Ett junismisstag. Inte värdigt en veteran.

Kanske blev dessa båda dagar lite för mycket för en otränad kropp. För därefter har det inte känts riktigt bra på något träningspass. Särskilt på de två senaste helgernas löplångpass har kroppen varit riktigt seg. Men jag har ändå tränat på relativt bra. Det finns ingen orsak att vara pigg och rapp just nu och att kroppen tidvis är sliten kan vara bra när grund och kapacitet skall byggas. Jag hoppas på det. Och på bättre kompensation när kroppen får tid till överskott igen.

Planen är att Vasaloppet 2018 skall vara huvudmålet för träningen redan nu och två skidspecifika pass har genomförts den senaste veckan. Rullskidpremiär förra lördagen och 3*7min elghufsintervall i fredags. Imorgon planerar jag ett nytt rullskidpass. Basen i träningen tänker jag ändå skall vara löpning. Förmodligen ända fram till december. För att hålla motivationen uppe det närmaste planerar jag att anmäla mig till ett alpmaraton i Schweiz i slutet av juli. Då höjdmetrarna som i så fall skall avverkas där är allt för många för att passa mig ser jag det mer som ett äventyr. Men ändå något att träna mot och förbereda mig för.

Två och en halv månad sedan Vasaloppet. Det har varit dåliga månader. Träningsmässigt. Sju. Åtta veckor i något tillstånd pendlande mellan halvförkyld och helförkyld. Två av veckorna dessutom med några stygn strax under knäskålen. Inte mycket tränat där inte. Nivån tillbaka på nivåer i paritet med början av december. Orienteringssäsongen passerade. Jag hade tänkt mig ha en kort period där i slutet april med bra form orienteringslöparmässigt. Inom en vecka skulle årets två stora orienteringsmål avverkas. Först VM över sprintdistans och därefter Tiomila över medeldistans. Det blev inget av formen. De båda tävlingarna avverkades med riktigt rutten fysisk kapacitet. Men. Jag fick i vart fall springa ett Sprint-VM. Äntligen. Om än för veteraner. Förfall.

Överlag har livet förlöpt ganska bra ändå. Även om snoken varit väl full med snor och halsen väl full med slem. Vårens höjdpunkt är givetvis en två och en halv veckas Nya Zeelandsvistelse. Grymt häftigt med mycket och vacker natur. Många upplevelser rikare. Stor familjegemenskap. Det rekommenderas starkt.

Det vore ändå skönt att vända på formskutan. Låta den peka uppåt. Inte stå där i mitten av december och känna desperationen slå till. Så jag har lite planer för sommaren och hösten. Något att sikta mot. Något att träna och förbereda mig för. Förhoppnings skall det ge motivation. Motivation att bygga hårdhet. Bygga kapacitet. Vi satsar på det. Stoppa förfallet. Nu.

I morgon stundar Göteborgsvarv.